Det har tagit mig en evighet att börja blogga. Bestämde mig för ett år, två veckor och två dagar sen på min födelsedag, då jag fick min dator. Men nu fyttirackarns.
För det första vet jag ingenting om att blogga. För det andra känns det skrämmande på ett sätt, att vem som helst kan läsa det man skriver. Man släpper in andra i sitt psyke och vardagsliv. Inget jag är van med. Men det kan kanske också vara bra. Som en slags bearbetning. Att få avreagera sig i ord. Dessutom får man väl en känsla av att man finns där ute.
Jag får jag något att göra sen då jag flyttat ut, sitta och fundera och reflektera över vardagen och livet, i min lägenhet (to be).
Over and out.
Saknar min Emilia.
För det första vet jag ingenting om att blogga. För det andra känns det skrämmande på ett sätt, att vem som helst kan läsa det man skriver. Man släpper in andra i sitt psyke och vardagsliv. Inget jag är van med. Men det kan kanske också vara bra. Som en slags bearbetning. Att få avreagera sig i ord. Dessutom får man väl en känsla av att man finns där ute.
Jag får jag något att göra sen då jag flyttat ut, sitta och fundera och reflektera över vardagen och livet, i min lägenhet (to be).
Over and out.
Saknar min Emilia.
